Jag kan ju börja med att gratta mig själv till körkortet som jag fick för en vecka sen, det känns jävligt bra och det är en sådan grym frihetskänsla att kunna köra runt på sig själv hela tiden. Jag har varit ute litegranna och kommit fram till att om man är ute med sina bästa vänner så blir det hur bra som helst men om man går ut bara för att gå ut så kan man likagärna stanna hemma för utgång där man bara driftar runt kan bli segt. I och för sig så varierar det kanske en del på så sätt att man vet ju aldrig helt hundra om man kommer in dit man ska. För på majoriteten av Sthlms uteställen så är det 20-23 årsgräns så man kan ju testa och se om man kommer in om inte så är det bara att traska vidare till nästa ställe. Jag var ute förra onsdagen och det är någonting jag inte alls rekommenderar om det inte är någonting speciellt som firas. Jag hade skola på torsdagen 810-1615 och det var en jobbig dag. Då var jag på Collage och det var jätteroligt. Mycket dagy människor.

 

Igår var jag ute med Mickis. Vi förade hemma hos Olivias pojkvän med Jossan, Rebecce, Olivia och någon kille till och vid 11 åkte vi roslagsbanan in till stan och började på woken där vi träffade massvis med vänner ifrån skolan. De flesta vi stötte på skulle vidare till Marquise och det var min och Mickis plan också

vi hamnade där till slut. Mest värda under hela kvällen var att vi stod på listan = behövde ej stå i kö/betala inträde. När vi var inne så köpte vi dricka och dansade i massor. Där inne träffade jag Felicia och Lovisa som är två gamla vänner till mig. 

Jag gick på toaletten och de försvann men det gjorde ingenting för jag hittade Axel och Lukas som jag hängde med resten av kvällen. Vi snackade lite och bestämde oss för att dra en donken och sen börja dra oss hemåt eftersom att de skulle på handbollskupp idag och jag ska till Lights om några timmar. Det var ett roligt sällskap. Skrattade tills jag hade ont i kinderna och insåg att jag missade min buss. Då blev jag ledsen och fick vänta i mörby ensam i en halvtimme, inte så farligt egentligen för jag hade batteri på telefonen. När bussen kom snubblade jag på den och träffade Jylice och Elinor, vilket var tur det eftersom att jag däckade och blev väckt av dem när min buss stannat på min station. Jobbigt det hade varit att åka till slutstationen. Fy. Nää men jag traskade hemåt och snubblade in i mammas och pappas rum för att säga att jag var hemma. Lyckades mumla fram mitt budskap och gick direkt och slocknade i sängen. 
Idag mår jag som en kung och taggar till Lights. Lovar att ta massa bilder. 

Härom veckan köpte jag ett Buddha huvud på indiska. Jag kände att jag behövde någonting att fylla tomrummet på min hylla på väggen. Jag tyckte det var fint faktiskt så jag gillar det! 

Jag tror på kärleksförklaringar. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet, romantiska gester och att leendet säger allt om någon. Det finns så mycket jag tror på. Och så himla många jag tror på. Jag tror på att folk har så mycket kärlek inom sig som aldrig kommer ut. Jag tror på tvillingsjälar. Jag tror på det faktum att vissa aldrig hittar sin självfrände men ändå klarar sig finfint eftersom att de inte riktigt vet vad de går miste om. Jag tror på att ge mer än vad jag tar. Jag tror på karma och att allt bra kommer att komma tillbaka till mig en dag bara jag inte ger med mig. 

Snart är det min tur att äntligen få sitta bakom ratten utan pappa sittandes brevid. Inte för att pappa gör annat än att spela candy crush och prata i telefon men ändå, det blir ju en helt annan sorts frihet att få köra själv. Att fråga mamma om jag får låna hennes audi till någon kompis eller till skolan. Kunna vakna 30 minuter innan skolan börjar och ändå hinna galant i tid tills första lektionen. Är inte det drömmen ändå?

 

I'm friends with the monster that's under my bed, get along with the voices inside of my head. 

Det är väldigt lätt att glömma bort hur lyckligt lottad man är. Ikväll var jag i stan och fikade på Espresso House med Lovisa, Titti och Lotta och på vägen hem stannade jag upp mitt i gatan och bara tänkte på vilken jävla tur jag har som har en familj, vänner och är känslomässigt stabil. Jag ställde mig mitt i gatan och kollade upp mot en av lyckstolparna och såg hur regnet föll men jag hörde inget annat än mina egna andetag och smattret i vattenpölarna. Tanken "Fy fan vad fett det är att leva" gick genom mitt huvud om och om och jag kände mig genuint lycklig. 

Den personen man kan berätta allt för utan att behöva oroa sig om dömmande blickar eller onödiga kommentarer. Den personen som är min allra bästavän i hela världen och han som aldrig kommer bli av med mig oavsett hur jobbig och högljudd jag kan vara. Han är den människa som jag umgås med dagligen utan att tröttna på hans existens, han är den människa på jorden som är precis likadan som mig i sättet och som förstår mig bäst av alla i världen. Och även när han inte gör det, förstår mig alltså, så lyssnar han ändå. Han är det jag kan säga fula och dumma saker till men aldrig mena dem. Spelar ingen roll vad han har gjort eller vad han har sagt; jag skulle aldrig kunna göra någonting mot honom för att medvetet skada honom. Han är min bror och han är världens ängel. Utan honom skulle jag aldrig vara den jag är idag. Jag skulle tex fortfarande ha känsel i mina armar när folk slår mig på nerven, jag skulle antagligen vara svagare som person och gråta oftare. Jag skulle hålla allt inom mig och bryta ihop lite då och då men jag har min bror så det behövs inte. Tack min ängel. Du räddar mitt liv.