Tjejer i den åldern vi är i just nu kan vara så jävla elaka. Inte på ett sånt sätt där de är fysisk våldsamma och ger en blåmärken men på ett plan som är så himla mycket värre. Vet ni varför? För blåmärken går bort. De tynar bort medans elaka ord och utfrysningar koms ihåg så länge; nästan förevigt känns det som. Ord gör så himla mycket mer skada än vad fysisk skada gör. Föreställ dig om alla är snälla mot dig men ger dig ett slag på armen lite då och då. Dom menar det ju egentligen inte eftersom att de gillar dig. Det är ett slag utan känslor. Är det helt tvärt om och någon är elak; men inte slåss så suger det. Skulle ta en käftsmäll 1000 gånger före ord som sårar. Jag är inte den som bryr sig om vad andra tjejer har att säga om mig men för tjejer som är mer osäkra så är det skitjobbigt. Därför försöker jag, och verkligen rekommenderar jag er mina älskade, att umgås med folk som faktiskt tycker om er. Umgås med de vännerna som ni vet inte kallar er tjocka, fula, "högljudda", osköna ect bakom er rygg. För dessa människor är inte era vänner. Dessa är värre än de ni hatar för de låtsas tycka om dig men så fort du vänder ryggen mot så är skitsnacket igång. Tyvärr är detta alldeles för vanligt bland tjejer. Eller så är det inte det, bara i mina umgängeskretsar(???) vet inte. Hoppas nästan att det är så för då slipper ni alla andra all falskhet som finns. Allt detta hat och denna falskhet önskar jag inte på någon. Tystnad är bättre än skitsnack.

 

Ikväll är en jobbig kväll. När jag var i USA som utbytesstudent så var inte saknaden så jobbig för jag fick uppleva nya saker hela tiden och lära känna nya människor dagligen. Jag har alltid trott efter det att jag skulle kunna överleva helt utan mina vänner. Inte på ett sånt sätt där jag skulle vara ensam resten av livet men jag har bara trott att jag är tillräckligt stark för att klara mig själv och lära känna människor längst vägen vart livet än tar mig. Just nu ligger jag i min säng och den personen jag helst vill prata med i hela världen är inte här. Min bästavän är borta. Hon kommer hem snart. Om ungefär 255 dagar är hon tillbaka i Sverige och det känns så himla himla långt bort. Jag vill skriva till henne och bara berätta hur mycket jag saknar henne och hur gärna jag skulle vilja mysa med henne men jag kan inte. För just det är så himla egoistiskt. Jag vet själv hur mycket lättare det är att sakna någon när man själv vet att man är saknad tillbaka. Jag vill inte att hon ska längta hem till Sverige. Jag vill att hon ska ha det bästa året i sitt liv. Men just nu saknas hon. Hon är en del av mig. Jättekonstigt att säga det men det är jobbigare än jag trodde. Min fina fina. Hur mycket vi än tjaffsar och har oss så kommer hon alltid att vara min bästis. Åh jobbiga kväll. 

 

 

 

Jag ser nästan lite fram emot hösten. Jag ser fram emot sena kvällar i korta klänningar där vi alla vägrar inse att vi fryser om benen och är i fullständig förnekelse om att sommaren är över. Att variera drömmen om yttligare ett sommarlov med att sitta hemma med söderte, filtar och fina vänner gör nästan hösten till min favoritsäsong. 

 

Jag öppnar upp blogg.se's hemsida flera gånger om dagen och loggar in på min blogg. Jag börjar ofta skriva lite om min dag men slutar tvärt och inser att sådant inte är intressant. Intressant är bilder. Snapshots. Oväntade händelser och att dokumentera dessa utan att missa att leva i ögonblicket. Därför ska jag försöka fota mer. Jag vet att jag säger det ofta men nu menar jag inte nödvändigtvis med min kamera utan även med mobilen. 

 

Jag sa försöka bättra mitt bloggande. Inte bara för mina 2 läsares skull (hej mamma) utan även för min egen så jag kan läsa och minnas i framtiden. 

Ni vet hur allting man gör här i livet, varenda misstag, val och beslut man tar leder till någonting. Bra eller dåligt. Och även det dåliga/bra konsekvenserna leder till någonting annat. Så oavsett vad du tar för beslut här i livet så får du chanser att göra om och göra rätt när det blir fel. Förstår ni hur jag menar? 

Nu ska jag vara så himla långsiktig; men det är ett prima exempel på vad jag försöker få fram. 

 

I 6:an började jag på en skola i täby som hette Prolympia. Där gick jag i ett år. Fick inte ut alldeles för mycket bra utav det men jag träffade folk som för tillfället gjorde mig lycklig. Jag bytte skola pga. ett misstag jag gjorde. Det tyckte jag för tillfället var ett tråkigt och dåligt beslut. Men jag bytte iallafall till Bergtorpsskolan i Viggbyholm och där träffade jag en av mina idag bästavänner Elin.
Jag har träffat så många människor i Bergtorosskolan som betyder så himla mycket mer än någon på Prolympia någonsin skulle göra. Jag lärde känna folk som jag litar på och kommer vara vänner med resten av mitt liv. När jag gick ut nian åkte jag ju till USA och lärde känna människor (=bra val) som kom att förändra hela mitt liv och mig som person. De påverkade mig så djup och formade mig som människa och gav mig så mycket energi och lycka. När jag åkte hem(=Inte ett val, men en stor förändring) så började jag i ettan på Danderyds gymnasium. Jag började i Natur/Sam(=dåligt val) men fick så himla mycket bra utav det. Jag träffade min bästavän Kristin där. Min fina Titti. Hade jag aldrig bytt i från Prolympia så hade jag aldrig börjat Danderyd och aldrig träffat Titti. Jag bytte iallafall ifrån Natur för att det sög och började i en Global Ekonomi klass, E12c(=bra val) och där träffade jag de människor som jag skulle komma att spendera de kommande 3 åren med. Även om sammanhållningen mellan tjejer och killar i våran klass inte är så bra så kanske det kommer i framtiden visa sig vara det bästa i situationen. 

 

Jag har lärt känna så himla många underbara och fina människor på grund utav det misstaget jag gjorde som fick mig att byta ifrån min skola i 6:an när jag var 12 år gammal. Förstår ni vad jag menar när jag säger att allting har sin mening här i livet? 
Sörj inte alldeles för mycket om någonting går fel. Gråt lite om det behövs och torka sedan tårarna och se till att aldrig gråta pga. samma anledning igen. Livet går vidare och så är det bara. 

När jag kom hem ifrån USA hade jag blått hår på höger sida. Det matchade mina ögon.

Just nu sitter jag brevid denna lilla underbaring som sparkade sparkcykel hem idag från dagis. Det gick superbra. Och han är så snabb så. 

 

Idag har jag som vanligt varit i skolan. Jag fick tid hos Helpdesk direkt och de gjorde plats i min dator på bara några sekunder. Så nu kommer bilder ifrån helgen som har varit snart dyka upp. 

Jag lovar att börja blogga igen så fort jag har varit hos datagruppen och rensat min dator. Jag kan nämnligen inte ladda in några bilder förens jag har rensat bort alla onödigheter. OCh jag tycker att det är så jäkla tråkigt att berätta om saker utan bilder. Så tills dess så ligger vi lågt. puss