Jag älskar obäddade sängar och nyvakna ögon. Jag älskar frukost på sängen och blommor i fina arrangemang. Ögon hos folk som fått sitt hjärta krossat men som tar sig genom dagen ändå, människor som sträcker ut sin hand till folk som behöver hjälp trots att deras händer inte räcker till åt dem själva. Jag älskar att lyssna på folk som egentligen inte har någonting att säga utan bara spiller ut sina innersta tankar för att lätta på sin tunga ryggsäck. Handlingar baserade på ren kärlek och inte i hopp om att få någonting tillbaka. Osjälviska handlingar. 
Ansiktet hos folk som berättar om någonting de verkligen brinner för. Jag älskar hur kroppspråk hos folk säger mer än vad som kommer ut ur deras munnar. Att ord inte betyder någonting alls när man väl står med någon man tycker om som håller om än. Jag älskar hur kärlek kan ha en sådan otroligt stor påverkan. Jag hatar det samtidigt. 
Jag älskar att ha någon som tycker om mig när jag inte tycker om mig själv men jag hatar att ha någon som vet vad som stör mig när jag inte ens vill berätta. Men det är skönt att ha sådana människor i sitt liv. Alla måste ha någon sådan. 

Jag älskar Lotta, Minda, Katta, Axel, Mamma, Pappa, Micke, Louise, Moster, Jennifer, Victor, Richard, Patrik, Farmor, Farfar, Ingrid, morfar, mormor, grannarna, Zill, Victor. Jag älskar alla som har en inverkan på mig som person. 

Just nu sitter det ungefär 100 elever i miniaulan och alla är nästintill knäpptysta medans tjejen längst fram i rummet håller en föreläsning om vårat UF-år. Hon pratar på om alla tävlingar, vikten av att kunna sin produkt när man väl står i montern sen på sthlms mässan och hur att sälja sin produkt är ungefär likasant som att flörta.

Jag lyssnar på vad hon säger men kan inte riktigt fokusera med blicken på någonting. Vet inte riktigt varför men av någon anledning så dras min uppmärksamhet till killen som spelar fotboll i neon-orangea skor 100 meter från fönstret där vi sitter. Har så mycket pill i fingrarna men är trött i resterande delar av kroppen, orkar inte röra mig men kan inte sitta helt stilla heller. Fingrarna värker och huvudet spinner i 250 km/h. 

Försöker sansa mina tankar men geometriska summor, företagsrapporter, värk i näsan, tumblr, svullna ögon, blinkande lampor i taket och folks jackor som prasslar gör att hela jag får kortslutning. Mitt huvud känns ungefär som när vinden bildar små virvelvindar av höstlöven på marken. Det är ett ganska bra sätt att beskriva mina tankar just nu. 

Nu märker jag att alla andra i rummet spetsar öronen och att tjejen där framme säger någonting intressant. 
Ska lyssna vidare. Vi hörs. 

 

Att prata om mig själv har aldrig varit en självklarhet. Att visa uppskattning har inte heller någonsin varit min starka sida. Inte heller att vara tyst om mina åsikter. Detta är en del av mig som jag sällan pratar om men som ändå är väldigt tydligt när man spenderar tid runt mig. Jag är svart eller vit också. Jag känner allt eller ingenting och gör sällan någonting jag brinner för halvhjärtat. 

Jag ska skriva om mig själv i det här inlägget. Jag ska försöka att sätta ord på hur jag är och jag tänker inte ta hänsyn till det faktum att det kan verka själviskt eller att jag kanske framstår som självgod eller liknande för jag behöver skriva av mig och för att lära känna mig själv bättre behöver jag ta tid med det här för jag kommer att skriva någonting, och sedan ta bort det igen och börja om. Kanske spenderar jag timmar på detta utan att publicera det. 

Jag kommer att bli rätt personlig, blanda in mina vänners betydelse för mig och försöka till det bästa av min förmåga att sätta ord på varför jag beter mig som jag gör mot dem och vad mina handlingar betyder för mig även om de kanske inte har så stor betydelse för andra och handlingar som folk och mina vänner kanske inte ens märker att jag gör trots att de för mig är någonting jag verkligen lägger energi och tanke i. 

Jag är svart eller vit. Jag har ingen gråskala. Jag är antingen väldigt väldigt arg, ledsen eller besviken eller så är jag väldigt väldigt glad och energisk. När jag är trött så är jag tyst, kort i tonen och kan anses otrevlig fastän jag bara är trött. Det är inte illa ment mot någon, och det är ingenting jag lägger mycket tanke på utan så är det bara. 
Jag är inte så långsint, och kommer sällan ihåg vad jag säger när jag är arg men jag kommer alltid ihåg precis hur jag kände vid tillfället. Jag kan inte upprepa saker jag har sagt pågrund av mitt dåliga minne och jag har lätt för att bli missförstådd när jag försöker förklara hur jag känner för man kan inte ta tillbaka saker man sagt och därför gillar jag bättre att skriva. För jag kan skriva någonting, läsa genom det och inse att "det där är absolut inte vad jag känner eller försöker säga" och då kan jag ta bort allting och börja om igen utan någon skada skedd. 

Jag är dålig på att visa uppskattning genom ord, kramar och kärleksfulltbeteende utan det är någonting man måste tvinga ur mig. Jag gör istället små saker som kanske inte betyder så mycket för andra men som för mig har väldigt mycket mening. Jag kanske köper någon en kopp te när någon är lite nere istället för att ge dem en kram och verbal kärlek. Jag kan ge en menande blick och lägga en hand på ens axel istället. Det kanske inte är så fint för vissa men för mig är det allt jag har att ge.

Jag är rätt kort på sms vilket inte ska tas personligt, jag är inte mycket för emojisar eller smilies utan är rätt enformig och tråkig där. Är också dålig på att svara på sms. Jag har läskvittens för min egna skull för jag är medvetet dålig på att svara och det är för att mina vänner ska kunna påminna mig när de ser att jag läst men inte svarat. Återigen, inte personligt, är bara riktigt dålig på att svara på egentligen oviktiga sms. "Idag åt jag blablabla till middag" känns rätt irrelevant för mig att svara på. "vad är din portkod?" är det ju självklart att jag svarar på. Det betyder inte att jag inte vill prata med personen i frågan, utan bara att jag tycker att det är jobbigt. Slå mig en pling och jag kan prata i telefon i flera timmar.