IMORGON SKA JAG BÖRJA BLOGGA IGEN! 

Idag ska jag få tillbaka mitt minneskort till kameran av Sophie så nu ska jag börja fota lite igen. Kuuul!! 

 

Det är inte så mycket som händer i mitt liv just nu. Jag är mest här. Erik ska få en lillasyster så Pia är mammaledig nu fram till våren. Jag ska alltså bara hämta Erik en gång i veckan så jag har så himla mycket tid över. Jag vet inte vart jag ska ta vägen med all denna tid. 

Sitter just nu och chillar med min fina unge. Han har precis käkat köttfärssås och pasta, vårat liv tillsammans är inte så mycket mer spännande än så. Just nu sitter vi och kollar på tv och en barnfilm vars intro "Bo på zoo, bo på zoo, bo på zoo zoo zoo" sätter sig på hjärnan direkt. Jag klagar dock inte alls. Detta är så mysigt.

Tjejer i den åldern vi är i just nu kan vara så jävla elaka. Inte på ett sånt sätt där de är fysisk våldsamma och ger en blåmärken men på ett plan som är så himla mycket värre. Vet ni varför? För blåmärken går bort. De tynar bort medans elaka ord och utfrysningar koms ihåg så länge; nästan förevigt känns det som. Ord gör så himla mycket mer skada än vad fysisk skada gör. Föreställ dig om alla är snälla mot dig men ger dig ett slag på armen lite då och då. Dom menar det ju egentligen inte eftersom att de gillar dig. Det är ett slag utan känslor. Är det helt tvärt om och någon är elak; men inte slåss så suger det. Skulle ta en käftsmäll 1000 gånger före ord som sårar. Jag är inte den som bryr sig om vad andra tjejer har att säga om mig men för tjejer som är mer osäkra så är det skitjobbigt. Därför försöker jag, och verkligen rekommenderar jag er mina älskade, att umgås med folk som faktiskt tycker om er. Umgås med de vännerna som ni vet inte kallar er tjocka, fula, "högljudda", osköna ect bakom er rygg. För dessa människor är inte era vänner. Dessa är värre än de ni hatar för de låtsas tycka om dig men så fort du vänder ryggen mot så är skitsnacket igång. Tyvärr är detta alldeles för vanligt bland tjejer. Eller så är det inte det, bara i mina umgängeskretsar(???) vet inte. Hoppas nästan att det är så för då slipper ni alla andra all falskhet som finns. Allt detta hat och denna falskhet önskar jag inte på någon. Tystnad är bättre än skitsnack.

 

Ikväll är en jobbig kväll. När jag var i USA som utbytesstudent så var inte saknaden så jobbig för jag fick uppleva nya saker hela tiden och lära känna nya människor dagligen. Jag har alltid trott efter det att jag skulle kunna överleva helt utan mina vänner. Inte på ett sånt sätt där jag skulle vara ensam resten av livet men jag har bara trott att jag är tillräckligt stark för att klara mig själv och lära känna människor längst vägen vart livet än tar mig. Just nu ligger jag i min säng och den personen jag helst vill prata med i hela världen är inte här. Min bästavän är borta. Hon kommer hem snart. Om ungefär 255 dagar är hon tillbaka i Sverige och det känns så himla himla långt bort. Jag vill skriva till henne och bara berätta hur mycket jag saknar henne och hur gärna jag skulle vilja mysa med henne men jag kan inte. För just det är så himla egoistiskt. Jag vet själv hur mycket lättare det är att sakna någon när man själv vet att man är saknad tillbaka. Jag vill inte att hon ska längta hem till Sverige. Jag vill att hon ska ha det bästa året i sitt liv. Men just nu saknas hon. Hon är en del av mig. Jättekonstigt att säga det men det är jobbigare än jag trodde. Min fina fina. Hur mycket vi än tjaffsar och har oss så kommer hon alltid att vara min bästis. Åh jobbiga kväll. 

 

 

 

Jag ser nästan lite fram emot hösten. Jag ser fram emot sena kvällar i korta klänningar där vi alla vägrar inse att vi fryser om benen och är i fullständig förnekelse om att sommaren är över. Att variera drömmen om yttligare ett sommarlov med att sitta hemma med söderte, filtar och fina vänner gör nästan hösten till min favoritsäsong.