Jag är inte en person som kan sitta still och bara inte göra någonting under en längre tid.  Fine, sitta i soffan och dega kan jag göra i en dag men sen måste jag ut och hitta på någonting. Att sitta still får mig att må dåligt. Det kanske inte bara är sitta still som får mig deppig. Det har nog med  hösten att göra också antar jag. Att det börjar bli kallt, och mörkt redan innan jag kommer hem från skolan.  Jag behöver konkreta saker att se fram emot. Jag behöver ha saker som jag vet kommer hända.  Nedräkningar till saker. Jag tror att det är det som kommer att kunna få mig att kämpa tills sommarlovet. Jag är inte en person som kan bara sitta och göra ingenting. Det har säkert lite att göra med min ADHD. Det är inte bara problemet med att sitta, utan även rutiner och jag kommer inte alldeles för bra överens. Jag tycker inte om att ha skola mån-fre. Jag gillar inte att gå ut varje fredag, lördag, sova söndag. Jag gillar inte heller att jobba varje dag. Jag älskar mina jobb, men gillar inte rutinen att säga samma sak i 4 timmar. Jag vet därför att när jag bli äldre så kommer jag inte kunna att fästa mig vid någon person. Inte än på 15 år iallafall. Jag kommer resa, träffa nya människor. Flytta så lång härifrån det går. Testa Londons alla resturanger, festa på NYC alla gayklubbar, och snorkla i så många hav som möjligt. Förstår ni hur mycket jag ser fram emot min framtid? Det är helt sjukt hur gärna jag vill komma iväg från Sverige. Jag har lixom redan provat på det. Jag vet att jag kommer klara mig ensam, att jag kommer kunna skaffa vänner vart jag än går, och att hemlängtan inte kommer att vara något problem alls. Jag kommer att komma tillbaka och hälsa på efter några månader i världen kanske. Kanske går det några år. Jag har inte planerat något, och kommer nog inte göra det heller eftersom att planering leder, efter ett tag, till rutiner. Nya männsikor är det bästa jag vet. 
Jag var ute och gick i Stockholm igår. Jag och mina 6 varma oboy jag drack. Jag hade haft en dålig dag och behövde tid att tänka. Faktiskt kunna tänka, ensam och utan folk som agerar som att de förstår vad som händer i mitt huvud. Det blev bättre, jag mår bättre idag. Kanske inte förkyldvis, men i själen göra jag det. Jag fick min tid att tänka. Jag träffade nya vänner. Jag var ute och gick i 5 timmar ungefär, och när jag gick förbi Grand Hotel blev jag stannad av tre tjejer som ville träffa One Direction. De frågade om jag var där för deras skull. Det var jag inte men lite sällskap satt fint eftersom att jag hade rensat huvudet klart. Vi pratade om allt mellan skola, USA och One Direction. Jättemysiga tjejer. Jag kommer bara ihåg Felicias namn, de andra två har jag förträngt. Det är lite det jag menar. Helt så där, så hade jag någon att spendera tid med. Kommer troligtvis aldrig mer träffa någon av de två tjejerna jag inte kan namnen på men vad gör det? Jag hade gott sällskap för stunden. Det är allt som räknas. Jag känner inget behov av att lära känna de två tjejerna mer. Felicia var jättemysig. Vi kom mycket bra överens och henne skulle jag kunnat träffa igen. Fast om inte, så stör de inte mig heller. Jag berhöver det inte. Allt jag behöver är mig själv och min framtid. Jag behöver människor för stunden. Men om mina vänner läser detta, missförstå mig inte. Jag älskar mina vänner. Massvis. De har hjälp mig att hitta mig själv. Stöttat mig igenom allt. Min resa till USA, mitt skolval, verkligen allt. Jag älskar det. Jag älskar dem. Jag har en säkerhet i dem som jag inte har i några nya vänner. Isabella, Elin, Mickis, Jossan, Yvonne och Madeleine. Det är nog mina närmaste vänner tror jag. De som jag vet kommer alltid finnas för mig. Om jag åker iväg ett år, och kommer tillbaka så kommer vi kunna ta en fika och prata som om jag aldrig ens varit borta. Det är den säkerheten jag vet bara finns hos ens allra närmaste vänner och familj. Den säkerheten är allt jag behöver för att kunna klara av mitt liv.