Ikväll är en jobbig kväll. När jag var i USA som utbytesstudent så var inte saknaden så jobbig för jag fick uppleva nya saker hela tiden och lära känna nya människor dagligen. Jag har alltid trott efter det att jag skulle kunna överleva helt utan mina vänner. Inte på ett sånt sätt där jag skulle vara ensam resten av livet men jag har bara trott att jag är tillräckligt stark för att klara mig själv och lära känna människor längst vägen vart livet än tar mig. Just nu ligger jag i min säng och den personen jag helst vill prata med i hela världen är inte här. Min bästavän är borta. Hon kommer hem snart. Om ungefär 255 dagar är hon tillbaka i Sverige och det känns så himla himla långt bort. Jag vill skriva till henne och bara berätta hur mycket jag saknar henne och hur gärna jag skulle vilja mysa med henne men jag kan inte. För just det är så himla egoistiskt. Jag vet själv hur mycket lättare det är att sakna någon när man själv vet att man är saknad tillbaka. Jag vill inte att hon ska längta hem till Sverige. Jag vill att hon ska ha det bästa året i sitt liv. Men just nu saknas hon. Hon är en del av mig. Jättekonstigt att säga det men det är jobbigare än jag trodde. Min fina fina. Hur mycket vi än tjaffsar och har oss så kommer hon alltid att vara min bästis. Åh jobbiga kväll.